Vetenskap
MIT finjusterar nanopartiklar för cancervaccin
Genom att ändra ytan på virusbaserade nanopartiklar har MIT-forskare fått fram vaccinformuleringar som gav bättre skydd i musförsök. Målet är personanpassade cancervacciner, men försöken gällde möss som vaccinerades innan de fick tumörceller.
2 min läsning
MIT-forskarna har utvecklat ett sätt att styra hur tätt antigen sitter på en virusbaserad nanopartikel. Antigen är molekylära kännetecken som immunförsvaret kan lära sig att känna igen. Tanken är att partikeln ska visa upp mål från tumörceller och därmed hjälpa immunförsvaret att rikta en reaktion mot dem. Byggställningen är bakteriofagen M13, vars proteinhölje bildar en lång, tunn tråd. [1]
Genom genetiska förändringar kunde forskarna ändra hur stor andel av ytproteinerna som bar ett antigen. Med modellantigenet SIINFEKL uppger MIT att de kunde framställa partiklar med tätheter från cirka 6 till 70 procent. Men hela spannet prövades inte i de centrala djurförsöken: där jämfördes formuleringar med ungefär 6 respektive 35 procent. Den senare gav bättre skydd. [1]
Försöksordningen är viktig för att förstå resultatet. Mössen vaccinerades först och fick därefter injektioner med tumörceller. Det prövar om ett förberett immunförsvar kan stå emot en senare tumörcellsinjektion – inte om vaccinet förebygger spontant uppkommen cancer eller behandlar en tumör som redan finns. [1][2]
I ett försök användes melanomceller som hade konstruerats för att bära SIINFEKL. Enligt MIT utvecklade mössen som fått den antigenrikare formuleringen mer sällan tumörer och fick fler T-celler riktade mot samma antigen. Forskarna såg också att dendritiska celler, som hjälper till att aktivera T-celler, lättare tog upp partiklarna med högre täthet. Det ger en möjlig delförklaring till skillnaden i immunsvar. [1]
Gruppen bytte sedan till ADPGK, ett tumörspecifikt mål i en musmodell med tjocktarmscancerceller. Även där fungerade den antigenrikare formuleringen bättre. Enligt The Brighter Side of News, som beskriver samma studie, växte tumörerna långsammare efter att cancercellerna hade injicerats under huden. Det var alltså en modell med tjocktarmscancerceller, inte ett försök där möss spontant utvecklade cancer i tarmen. [1][2]
En avgörande metodfråga återstår dock: tätare placering innebar också mer antigen totalt. The Brighter Side of News uppger att mössen fick lika många partiklar, men att antigendosen i melanomförsöket var 1,5 mikrogram med den glesare formuleringen och 8,5 mikrogram med den tätare. Jämförelsen visar därför att de tätare, antigenrikare formuleringarna fungerade bättre under försöksvillkoren. Den avgör inte hur mycket av förbättringen som kom från själva avståndet mellan antigenen och hur mycket som kom från den större dosen. [2]
Inte heller är högsta möjliga täthet självklart det bästa valet. Enligt samma rapportering gav den högsta tätheten betydligt färre partiklar vid framställningen. En genetisk förändring som sänkte tätheten till omkring 35 procent förbättrade utbytet. För fortsatt utveckling behöver immunreaktionen alltså vägas mot hur väl partiklarna går att tillverka. [2]
Kopplingen till personanpassade cancervacciner ligger i att antigenen kan bytas ut medan grundplattformen behålls. Forskarna ser framför sig att den skulle kunna anpassas till mål i en enskild patients tumör. Någon sådan behandling för människor skapades inte i de aktuella försöken. [1][2]
För det målet blir nästa viktiga prövning om just den nya utformningen kan förbättra angreppet på redan etablerade tumörer, och om fler tumörantigen fungerar lika bra på plattformen. Ett bättre skydd före injektion av tumörceller besvarar inte de frågorna. [1][2]
